WIFI High Speed Internet

Anledningen till att jag inte har hört av mig de senaste tio dagarna är att det inte är särskilt High Speed på Internet. Snarare det motsatta Very Low Speed Internet, åtminstone på de hotell vi bott på. Så vad har hänt sedan sist. Vårt bekräftade inflyttningsdatum var när det kom till kritan ingen garanti alls för att huset skulle vara färdigt,har det visat sig. Det handlade mer om en "from" förhoppning hos Bengt Sjölander. Den 18 mars har nu blivit den 31 mars, vilket givetvis ställer till en del bekymmer i vår planering. Beställda möbler måste flyttas fram i tiden. Hur använder vi den tid som vi hade planerat till inredning av huset, då vi inte kommer in som planerat ock så vidare.
Vi åkte till Koh Samed i tre dar för att fundera.
Hur tar man sig dit?
Vi tog en Song Thaew vid strandpromenaden (det är dom mörkblå som gäller för transport till Ban Phe och Rayong). Klev av vid Nuanthip pier där dom flesta kliver av alldeles i början av huvudgatan i Ban Phe (pris 25 bath/person). Biljetterna till Koh Samed kostar 100 bath per person och båtarna går varje timme mellan 08 och 18 såvida minst 20 personer har löst biljetter till respektive tur. Har du otur kan du således få¨vänta en bra stund om inte tillräckligt antal passagerare har löst biljtter. Väl framme i No Daan Pier som ligger på den nordligaste ändan av ön måste du bestämma dig var på ön du vill bo och hur du vill ta dig dit, såvida du inte har bokat hotell i förväg.
Vid den här årstiden är det absolut inte nödvändigt att boka i förväg. Det finns hur många hotellrum och Resorts som helst att välja emellan.
Gillar du proppfulla stränder ska du absolut välja den första stranden du kommer till efter färjeläget. Den heter Hat Sai Kaew och är cirka en kilometer lång med helt vit sand, konsistens potatismjöl. När vi kom dit var det så varmt att vi backade tillbaka 200 meter och smet in på en restaurang med skugga och beställde iskall Chang med lunch. Inom parentes kan nämnas att det är helt överflödigt att hoppa på dom ganska dyra bilarna om du bara ska till Hat Sai Kaew, det tar kanske 10-12 minuter att promenera dit från ankomst-piren.Straxt innan di kommer fram till stranden är det obligtoriskt att lösa en inträdesbiljett som kostar 200 bath /person. Ko Samet är nämligen klassad som nationalpark, ett fiffigt sätt att tjäna lite extra pengar på oss turister.
OK vi tyckte att det var för tjockt med folk på första stranden så vad gör vi nu?
Fram med kartan över Ko Samet. Ao Wong Duan som rankas som nummer två av Koh Samets stränder kanske kan vara nåt. Den ligger cirka tre kilomter längre ned längs kusten och att gå dit i värmen är inget alternativ. Det kostade oss 200 bath per person, ett ohemult pris med thailändska mått mätt. Men vad gör man när svetten rinner i 35 graders värme.
Efter tio minuters skumpig resa är vi framme. Promenad längs en smal gång ner till viken. Wow, en helt fantastisk liten vik, många fina restauranger och mysiga små hus/hotellrum direkt på stranden. Cabana Resort blev vårt val. Rummet var dyrt 3200 bath per dygn med frukost. Men, det inkluderade ett läge där du från sängen hade panoramautsikt över havet som låg cirka 30 meter från fönstret.Väl värt priset således. Ett bra val efter våra mått mätt kunde vi konstatera efter att ha promenerat söderut och norrut längs kusten för att utforska hur alternativen såg ut. Slutsats det finns många alternativa stränder och boenden i olika prisklasser på mycket fina stränder. Men om du vill ha kombinationen bra restaurangutbud fina rum och lite folkliv är Ao Wung Duen ett bra val.
En annan viktig erfarenhet från utflykten till Ko Samet:
Det är helt onödigt att ta vägen över piren på den norra delen av ön när du åker till och från Ko Samet. Du kan för en relativt billig penning åka med de Speedboats som går på fasta tider ett par gånger om dagen direkt till och från Ban Phe. Det kostar cirka tre hundra bath per person och det tjänar du flera timmars restid på. OBS akta dig för alla försäljare som vill lura på dig en privat tur med Speedboat. Det nöjet får du betala över 3000 bath för.
Väl tillbaka i Laem Mae Phim var det dags för motorcykelinköp men det återkommer jag till imorgon. Nu är klockan 22.10 Thailändsk tid och hög tid att gå och lägga sig. Jag skojar inte. Här börjar livet mellan 06.00 och 07.00 när solen går upp. Vid 19-tiden när mörkret inträtt är det dags för middag och sedan är det dags att gå hem och sova så att man är pigg när nästa dag randas. En promenad längs den tre kilomter långa stranden fram och tillbaka innan värmen slår till är ingen dum idee.
På återseende imorgon, lovar jag.